ensam är stark
Jag känner mig så bortglömd, så ensam, så värdelös. Hur länge ska jag känna såhär?
Det känns som att jag förlorar fler och fler människor för varje dag som går. Finns det någon som tycker om mig? Finns det någon som tycker om mig för den som jag är? Det känns inte som det.
Vilka är riktigt vänner? Vilka är falska? Vilka älskar mig för den jag är?
Det är såhär jag känner. Jag räcker inte till. Jag kan inte finnas för alla, jag kan inte umgås med alla, jag kan inte förstå alla. När ska det här gå över? När ska jag bli en bra människa? När ska folk börja tycka om mig för den jag är?
Jag vill tacka alla underbara personer som funnits för mig. Jag vill tacka min underabara familj. Min underbara mamma och pappa, min snygga syster, mina gulliga bröder, mina katter. Jag vill tacka de personer som funnits för mig när jag behövt det, under de svåra tiderna i mitt liv, för alla har sådana stunder.
Men trots att det känns som att folk bryr sig ibland, så försöker folk bara hitta en massa fel, man blir aldrig accepterad, man är inte tillräckligt bra.
Jag orkar inte ha en massa ovänner, jag orkar inte vara i centrum, jag orkar inte bry mig, jag orkar inte förlora, jag orkar inte vinna, jag orkar inte spela cool, men jag vill inte vara den tråkiga och ensamma. Jag orkar ingenting.
Jag försöker bli accepterad varje dag. Jag försöker, men jag förlorar varje gång. Jag känner mig så hopplös, men hur förklarar man det för en person man inte känner? Hur förklarar man det för en person man känner? Jag kan inte förklara det för någon, det har jag inte kunnat någon gång i alla dessa år.
Tack alla personer som jag mött, tack alla fina själar som för mitt liv framåt. Tack för allt ni lärt mig genom åren, och tack till er som tror på mig och stöttar mig.
Jag vill bara umgås med personer som tycker om mig för den jag verkligen är, som kan peppa folk, inte bara mig, utan alla människor som behöver det för att orka, dvs alla!
Allt man gör genom livet är en resa, en resa påväg dit till den du en gång kommer att bli. Jag var inte den personen jag är idag för två år sedan, och jag kommer inte vara den personen jag är nu om fem år. Man förändras, man hittar sitt rätta jag, och man förstår meningen med livet. Man finner inte lyckan, utan man skapar den tillsamman med människor man tycker om.
Tack alla ni som accepterar mina brister. Alla har brister, och jag accepterar andras. Ingen är perfekt, men alla är perfekta ändå ♥
Kommentarer
Trackback
