Dagen började ju som sagt med orienteringsprov. Det gick faktiskt rätt bra för mig, trotts att jag gick vilse ett par gånger. Men jag tog alla kontroller, jag hittade ut ur skogen och till målet, och jag fick en tid på 40 min och 36 sek.
Rätt stolt om jag ska vara ärlig, då jag har så svårt för orientering i vanliga fall!

Sen när jag orienterat klart så åkte jag in till skolan igen, bytte om, men sen så mådde jag fortfarnade dåligt (vilket jag har gjort hela veckan, men det var först igår som jag ville tro på det själv), så jag bestämde mig för att strunta i resterande lektioner och dra mig hemmåt. Pratade med min mentor, och jag fick åka hem.
Väl hemma så slog jag mig ner i sängen med en gång, somnade, och vaknade upp tre timmar senare av att syster och papap rusade in.
De tror jag mår såhär pga att jag sovit för lite. Men jag vet inte. Är det den orsaken så jag väl...vara glad. Elelr jag vet inte. Det känns ju i alla fall inte sådär jätte bra att de nästan blev arga. Jag mår inte bra, och jag lovar, jag hade svimmat om jag varit kvar i skolan längre.

Just nu sitter jag här i min ensamhet, jag är ensam hela kvällen, och det känns ju faktiskt inge vidare.
Jag ska väl snart laga lite mat till mig själv antar jag. Undra vad det blir? Pasta, gud så gott, eller inte. Jag får se vad köket har att erbjuda.

Katterna ligger och sover i en klump i min säng. Jag har sån jävla lust att gå och lägga mig där igen. Jag ''sover ju för lite'' trotts allt, så det kanske vore bra att sova ett par timmar till? Snälla, jag mår bra. Jag behöver minsann inte sova mer. Det känns ju jävligt peppande när man ligger där i sängen och tänker att jag måste verkligen upp nu, för jag är inte sjuk, jag är inte trött, sen kommer ens familj in och säger att jag sover för lite, det är därför jag  mår dåligt.
Men jag mår inte dåligt, nej, jag mår prima. Jag mår alldeles underbart, jag jag är inte det minsta trött.

Nu ska jag se ifall jag kanske kan laga till någonting, sen får vi se vad som händer. Vi hörs, puss.