Det var länge sen jag tog upp ämnet självkänsla, så idag tänkte jag gå in på ämnet självskadning.
Nu för tiden så får man ofta höra folk som säger ''haha är du emo eller?'', bara för en har ett rivmärke på handleden. Jag menar, vad är emo? Är det när man har sår på handleden? Nej, jag skulle inte tro det.
Folk viskar bakom ryggen, och hånar de som skär sig. Jag fattar inte varför? De människor som väljer att skada sig själv genom att skära sig själv antingen på handlederna, låren, magen eller någon annanstans på kroppen, gör det för att de antingen har en så stor smärta inombords, att de vill ha smärta fysiskt istället. För den fysiska smärtan vet vi alla att den går bort. Men den psykiska däremot, den kan vara så jäkla svår att kämpa sig igenom, och man vet aldrig när den tar slut. Då väljer vissa, att istället för att antingen låta smärtan va, och lida, eller att ta en jägarns massa tabletter mot smärtan, så väljer de att skada sig själva fysiskt.
Sedan finns det ju folk som skär sig i handlederna för att de vill ta livet av sig på så sätt. De skär sönder pulsådern, och vips så bara sprutar det ut blod. Men det var inte ämnet självmord jag skulle prata om nu, det kan jag ta upp en annan gång.

Men som sagt, självskadning. Hur vanligt är det egentligen? Kan man verkligen bli beroende som folk säger? Hur vet man att de som har sår/ärr på armarna inte har gjort det för att få uppmärksamhet?
Jo, det är såhär, jag är självklart ingen expert, men jag kan säga så mycket som jag vet, utifrån vardagen. Jag kan lova er att jag har vart med mycket om det här.

Självskadning i nu läget tyvärr ganska vanligt. Allt fler vill testa på det, och se om det faktiskt hjälper, man kan läsa bloggar och även bilddagböcker där människor med massa ärr på hela kroppen viker ut sig. Jag personligen tycker det är vackert. Jag tycker det är vackert att man vågar stå för det dumma man hållt på med under en lång tid, elelr kanske till och med gör nu. Ärren visar styrka, enligt mig. (jag uppmanar absolut inte folk till att börja skada sig själva bara för att få ärr och visa att de är starka, men jag hoppas ni förstår vad jag mernar!!)
Men sen så finns det ju människor som tycker at ''fan vad coolt, hon får uppmärksamhet, det där måste jag testa på'', och skär sig enbart för att få uppmärksamhet, men det märker man lätt, och ganska snabbt.
De människor som skadar sig för att de faktiskt mår dåligt, för att de har en inre smärta som aldrig vill försvinna, de som skadar sig för att få en fysisk smärta istället för en psykisk, de blir tyvärr ofta beroende.
Man märkar att det faktiskt fungerar, och man gör om det om och om igen, fast såren blir oftast djupare och djupare, och i värsta fall får man till och med åka in på sjukhus ett par gånger, för man kanske skärt lite för djupt.
Men det är så, att har man väl börjat, då vet man hur ont det gör, och man måste besegra den förra smärtan man gjorde, göra ett djupre sår, bevisa att den inre smärtan aldrig kan vinna, trotts att den växer.

Det här säger jag utifrån min vardag som sagt, jag är inte proffs på det här, men tycker det är ett viktigt och intressant ämne.

Jag skulle kunna skriva en hel bok med mina tankar om självskadning, men jag kan inte skriva allt här, så jag slutar här.
Men jag vill att ni alla ska tänka på en sak. Håna inte de som har skurit sig eller skär sig, för de är fan i mig starka människor alltså. De kämpar för livet, de vill oftast inte ens leva, men de kämpar att leva i alla fall. Det är starkt!

Och sen en sak till... Hjälp varandra! Det är jäkligt svårt att ge tips och råd till människor som mår så pass dåligt att de skär sig (självklart de som har det svårt i allmänhet också!!), men hjälp varandra, och ge kärlek. Det är viktigt som tusan!

Nu ska jag sova. Hoppas ni förstått innehållet lite, men hade bara lust att ta upp ämnet. Vi hörs imorgon, puss och godnatt! :)