something I refuse to see

Det känns som att livet faller ner till botten i gropen igen och jag känner att jag måste börja klättra uppåt.
Jag har varit här nere förut och jag vet hur jobbigt det är när både armar och ben värker på vägen upp mot det ni kallar toppen.
Jag kämpar för fullt dag ut och dag in, men ändå så får jag ingen respons för det.
Knytnävar åker in i väggar, fler sår och blåmärken bildas på kroppen, benen skakar, huvudet värker, och ögonen svider. Jag känner hur yr jag blir, slumrar till en stund, vaknar sedan upp och vägrar inse vad som precis hänt.
Innerst inne vet jag hur jag mår, men jag vill inte visa det, inte ens för mig själv.
Enligt mig mår jag prima, allt är helt underbart, det kan inte bli bättre. Jag lever livet i både gott och ont, jag skrattar, skojar och har det bäst. Jag har aldrig mått dåligt och kommer aldrig att göra det heller, allt är helt perfekt.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0